Eftermiddag 20/4 2001 en söndag jag vinkar adjö när jag går till bussen vänder mig om en ännu en gång och ser ett leende, en lycklig person och det var sista gången jag såg min mamma och som tröst så skildes vi åt som vänner denna gång...

Det här är min historia om utbrändhet (utmattningssyndrom), 6 månader senare ska jag gå upp ur sängen för att åka till jobbet men det går inte min kropp lyder inte och jag förstår ingenting efter ett tag så blir jag rädd och panikångesten infinner sig för första gången och jag förstår inte riktigt vad som händer jag trodde på riktigt att sista dagen var kommen efter ett tag så börjar jag återvända ringer till min far som jag jobbar med och säger att jag är sjuk en liten nödlögn alltså men sjukdom kan ju vara så mycket olika saker och symptom.

Har för mig att det var en torsdag så jag börjar jobba igen på måndagen som inget har hänt efter en helg av total misär och dödsångest och allt möjligt så är allt normalt tror alla på jobbet inklusive farsan som inte frågar hur jag mår utan det vanliga tjafset på skoj i fika soffan i Håga och vi kör på som vanligt det är nu jag börjar märka att jag inte klarar av minsta lilla stress eller press utan då blir det taggarna utåt direkt som ett försvar för att skydda mig själv, min kaxiga fasad är uppfunnen och den håller jag tills för snart 5 år sen då jag träffade min fru.

I denna tid så börjar jag styrketräna intensivt ca 5-6 ggr i veckan och det hjälper mig mycket och hade jag inte haft det intresset så hade jag inte varit här på jorden idag, jag skämtade mycket om att när jag skulle fylla 30 år så skulle jag skjuta mig själv och folk garvade men dem ska bara veta hur allvarlig jag var, jag hade precis suttit och gjort en lista över för och nackdelar om att leva och gissa vilken sida som vann JOO nackdelarna och nya tankar började fara fan fan jag är ett psykfall men igrund och botten var jag bara en ensam liten pojke som hade hållit sorgen inom mig aldeles för länge..

2011 går min far i pension i november efter att vi jobbat ihop i nästan 12 år en fantastisk tid som jag saknar och tänker på varje dag, det tar väldigt hårt på mig för nu var min sista trygghet borta och på jobbet som jag stortrivs på börjar bli katastrof, jag ber om att få byta avdelning till anlägget börjar där i december och det blir allt annat än jag tänker mig vantrivs och känner mig ensam har shyssta arbetskamrater men det räcker inte utan jag är dryg kaxig och allmänt omedgörlig säkert ej omtyckt av arbetledning och det förstår jag verkligen men inget jag kan råför helt enkelt börjar vantrivas mer och mer och tar tjänstledigt går utb till PT har problem där med men klarar mig precis och blir godkänd sen ska jag tillbaka till jobbet är där ett tag och blir ovän med chefen och efter ett tag säger jag upp mig..

Efter denna tid så flyttar jag och blivande frun ett gäng ggr och det är lite rörigt..

ska förklara vi flyttar 3 ggr, jag har 5 olika jobb i följd och inget trivs jag med eller klarar av, jag har usel ekonomi får ingen a-kassa utan lever på Anna när jag inser att det blev för mycket av allt samtidigt så är det ju inte undra på att väggen närmade sig med stormsteg och jag som alltid har sagt lite kaxigt TÄNK ATT DET ALLTID ÄR KONTORPERSONAL SOM GÅR IN I VÄGGEN helvete vad fel jag hade i samma veva börjar vi med triathlon och det går jätte bra till en början tills jag försöker kombinera utmattningssyndrom,jobb,träning,flytt,förhållande och långdistansträning och det gick ju inte alls utan jag börjar känna mig ordentligt deprimerad..

Mina symptom var dålig sömn,ljus och ljudkänslighet,yrsel,huvudvärk,gråt,apatikänsla,kl
arade inte av minsta lilla stress mm går till en läkare och hon säger DU HAR GÅTT IN I VÄGGEN och jag bara satt där och trodde inte det var sant VA JAG men jag gör ju inte sånt,...

Vad jag/vi har gjort åt det jo prata mycket och förstå allvaret vi har flyttat och startat ett nytt liv i Norrköping,jag jobbar som bootcamp instruktör i egen regi,har lagt om träningen och lyssnar på kroppen, och framförallt så förra året vid mammas grav så brast det för mig totalt och helt oväntat och jag grät i 45 min oavbrutet och jag fick ur mig all sorg som jag burit inom mig och sen dess så känns allt lite bättre men jag siktar inte på att komma tillbaka utan komma igen som en ny människa .Mitt råd till alla som håller saker inom sig ta tag idet i början för sanningen kommer alltid ifatt ..

Detta är min historia i korthet om min utbrändhet som jag fortfarande kämpar med mig fast på ett mycket enklare plan nu mer.... TA HAND OM ER H/MAGNUS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta inlägg är baserat på erfarenheter,åsikter och en del fakta...håll tillgodo! Extremsport är just nu väldigt populärt och det känns som att alla ska hålla på med det,och detverkar som att det är väldigt vanligt att många har tappat respekten fö...

Hemma i STHLM sen april 2017 och allt skulle ju lösa sig och i efterhand väldigt naivt tänkt så här i efterhand, Efter utbrändheten som visade sitt fula tryne sommaren 2015 så trodde jag att det var borta vid årsskiftet 2016/17 och eftersom vi fixa...

Så denna vidriga årstid ( utom ibland ) kommer jag ju inte undan,jag går ner i någon sorts dvala med trötthet och inte total inspiriationslöshet men inte långt ifrån, jag försöker hålla humör och skalle på topp men jag avskyr kyla och mörker och ha...

Från att inte ha haft något jobb till att nu stå med två st jobb, känns både inspirerande,konstigt,jobbigt och roligt..har bestämt mig för att köra en kombo med halvtid på timme på det ena som dem gick med på fram till årskiftet ( dem vill verkligen ...

Går upp 05:30 tycker natten var för kort och absolut inte utvilad i höstmörkret,äter frulle en snabbis går på toa å snabbt iväg,seg hela dagen kommer hem vill inte något annat än att vila eller sova,orkar absolut inte träna så jag gör det imorgon,näh...